Självömkan och de 1000 frågorna ..
Det finns vissa saker i livet som man borde gjort som aldrig blir av ...
stora som små. du vet sånna som kanske kunde ha betydelse nånstans längs vägen.
Det finns saker man saker man gjort som man kanske borde låtit bli ...
Saker som man på något sätt ångrar, kanske inte så stora men som man kunde vart utan liksom.
Sen finns det de saker man verkligen önskar att man gjort annorlunda, låtit bli eller verkligen verkligen borde gjort...
Dessa är de saker som sätter sig fast i tankar ..
som inte går att glömma, bilder man inte blir av med hur mkt man än försöker.
Ni vet sådana saker som man kan sitta och tänka på fast många år har gått.
Tänk om ...
Vad hade hänt om ...
Om jag bara hade ...
fick jag bara chansen ...
Varför insåg jag inte ...
På nått sätt så är det just sådana tankar som gör att man tar sig framåt, att man lär sig av sinna misstag, försöker bli bättre längs vägen som slingrar sig genom livet.
Det konstigaste är att det är just dessa tankar som tar knäcken på en människa... det finns en negativ underton i alla dessa tankegångar.
Eftersom de alltid kommer när någonting gått helt åt helvete.
Ingen skulle väll ifrågasätta något som är fint och man mår bra av.
Klart att det är bra om man kan lära av sinna misstag..
men vad händer när man får slut på chanser ? får man någonsin en sista chans ? vad händer i såfall om man sumpar den ?
Finns det saker i livet som är så satans viktiga att ens hela existens står och faller beroende på vilket val man gör,
vilket vägskäl man tar ?
Om det är så hur kan man då tillåtas göra fel val ...
Alla har vi suttit där med gråten i halsen och tänkt , ställt oss frågorna som plågar oss mer och mer ju fler gånger vi ställer dem.
Jag är expert på att gräva ned mig i dessa saker när saker inte blir som jag trott/vill/önskat.
Mina vänner har i alla tider sagt att jag är drabbad, att kan nånting skita sig så är det mig det händer.
to.m i de minsta saker ända fram till de riktigt stora.
Mest på skoj såklart.. men finns det nångon substans i det.
Frågan jag ställer mig är isf varför ? Är det jag som frammanar detta? söker jag mig till dessa saker ?
Kanske är det så att jag blir straffad för något.. jag har ingen aning.
Finns det något som heter otur, kan det verkligen finnas de som har det jämt ?
Allt jag vet är att de gånger jag lyckats och kommit dit jag vill så har det alltid slutat med att det faderar.
Kanske misslyckas jag med att vara den bra killen som jag försöker vara,
Kanske är det endå så att det alltid beror på mig när det skiter sig ?
Jag tror/hoppas/vill inte att det är så.
Tiden får utvisa om det alltid kommer vara så. Hoppas inte det...
Jag innbillar mig att jag är en bra kille, en som försöker att behandla de runt mig på ett bra sätt.
En som alltid ställer upp och som påverkar mina nära & kära i en positiv riktning.
Men kanske är det just vad det är ... Innbildning .
Bah! Du är en av de bästa människorna som finns!
Inbillning är det att du tror att det är ditt fel om något dåligt händer!
Gud eller "ödet" - eller vad fan vi ska kalla det - tycker kanske att du har för bra förutsättningar och vill göra det lite mer utmanande för dig?
För trots allt så har du ju lyckats bra jävla mycket bättre än alla andra i häromkring!
Eh?